WWW.BOLLMORAAKVARIEKLUBB.ORG
            I Samarbete med Djur & Sånt Tyresö Centrum
 

Sagittaria – var i hela världen?

 

På ett av våra månadsmöten så kom frågan upp huruvida växtsläktet Sagittaria, pilbladsväxterna, förekommer i Asien. Eftersom jag har ett ganska stort intresse för asiatiska fiskar så har jag läst de biotopbeskrivningar för dessa som jag har lyckats komma över, och var ganska säker på att jag sett just Sagittaria nämnas i någon av dem. Nu har jag inte återfunnit just ovannämnda artikel, men jag har luskat lite mer ingående i släktets utbredning i framför allt Asien och hittat en del mer utförlig och kanske intressant information.

 

Först lite allmänt. Släktet Sagittaria omfattar i dagsläget dryga tjugotalet arter, vilka förekommer naturligt i Nord- och Sydamerika, Europa samt Asien. De arter som oftast finns i akvariehandeln är S. subulata och S. platyphylla, båda från Nordamerika. S. subulata kallas ibland felaktigt för "pusila" eller "pusilus". De flesta Sagittaria-arterna ska kunna hållas i akvarium, även om de mest nordliga antagligen får problem med temperaturen. Vidare saluförs flera arter i trädgårdshandeln som dammväxter, bl.a. S. trifolia, S. sagittifolia, S. kurziana och S. graminea. Den sistnämnda finns dessutom i en förädlad variant med sortnamnet "crushed ice".

 

Hur var det nu med Sagittaria i Asien? Om vi börjar med de två arter som även förekommer i Sverige, så är  S. natans den mer sparsamt förekommande. Trubbpilbladet, som den heter på svenska, har en nordlig utbredning från norra Skandinavien över Sibirien bort till norra Stillahavskusten. Den andra arten, S. sagittifolia, den som heter pilblad eller pilört på svenska, har ett betydligt större utbredningsområde. Den finns förutom i nästan hela Europa även i Asien över Indien, Kina åtminstone ner till Yunnan ända bort till Japan och dessutom i Nordamerika. En överraskning, åtminstone för mig, var att den har ätbara rotknölar som används i framförallt det kinesiska köket och att den odlats i Kina i århundraden för detta. Den kallas ibland på engelska för swamp potato, "träskpotatis", och man anser sig ha funnit bevis för att den användes som föda redan av de första indianerna för c:a 10 000 år sedan. Man kanske skulle ta och prova någon gång, arten är tämligen allmän även i här i Stockholmsområdet.

 

 

 

En mer tveksam inverkan på matproduktionen i världen har Sagittaria trifolia tillsammans med S. pygmaea. S. trifolia har det största utbredningsområdet av de två och finns i hela det subtropiska och tropiska Asien, S. pygmaea i Kina, Korea och Japan. Dessa två arter räknas som svåra ogräs i de asiatiska risfälten, det påstås till och med att risproduktionen i Korea minskas med upp till 50% på grund av dessa två arter. De har, från att varit ganska oskyldiga, gått till svåra ogräs på de senaste 40-50 åren. Anledningen är att de är mycket tåliga mot växtbekämpningsmedel, vilka slår ut konkurrerande ogräs och lämnar fältet fritt för Sagittaria-arterna. Motståndskraften beror antagligen på att de har kraftiga rotsystem som inte påverkas av de vanligaste herbiciderna. Förmodligen är det Sagittaria trifolia som jag sett omnämnd någonstans, eftersom den är allmänt förekommande i Thailand och säkert då också i övriga Indokina.

 

Jag har även hittat två andra arter omnämnda från Asien, S. aginashi och S. tengtsungensis. Dessa båda ska finnas i både Kina och Japan, men mycket mer än så har jag inte lyckats hitta, så om dessa är valida arter är jag osäker på. Utbredningen av i artikeln ovan nämnda arter kan också vara större, men uppgifterna jag använt är de jag funnit trovärdigast.

 

Det mesta av den ovanstående informationen har jag hittat i olika allmänna växtböcker och på Internet. Någon källförteckning får ni inte, den skulle bli för lång och tråkig i ett tämligen smalt ämne, men Google är en bra sökmotor. Mest information hittar man om de europeiska och nordamerikanska arterna, vilket bara betyder att de är mest utforskade, inget annat. Jag har medvetet undvikit akvariesidor och liknande utom för det första stycket, utan försökt att hålla mig till botaniska sidor hos universitet, myndigheter och liknande. Akvarie- och trädgårdsfolk, både till hobby och yrke, har tyvärr ibland en ovana att kopiera varandras fel, utan att närmare kontrollera fakta. Dessutom är man inte alltid så noga med att hitta rätt artnamn. Typexemplet är Akvariets lexikon som förvisso är en värdefull bok för oss akvarister, men som innehåller en hel del sakfel som glatt kopieras i diverse publikationer både på papper och elektroniskt. Självklart kan man inte helt undvika felaktigheter, det finns säkert något även i ovanstående text, men man kan ju i alla fall försöka så gott man kan.

 

 

Det är fult att inte ha akvarium!

Ola Åhlander