WWW.BOLLMORAAKVARIEKLUBB.ORG
            I Samarbete med Djur & Sånt Tyresö Centrum
 

Olas historia
eller
The World According to Ola

Del 3. Järnålder och vikingatid

Järnåldern är en intressant tid i den svenska historien, bland annat för att vi inte vet så mycket om den. Bronsåldern som föregick järnåldern har lämnat en mängd arkeologiska lämningar efter sig, men fynden från järnålderstid är mer sparsamma. Anmärkningsvärt är dock att de silver och guldskatter som man hittat nergrävda i landet härstammar från denna tid. Varför man har gömt guld och silver av så enorma värden som det är fråga om är oklart, teorierna är många. En förklaring kan vara att man gömt undan sina skatter när man har dragit ut i krig, och sedan inte överlevt för att kunna ta upp dem igen. En annan teori är att man helt enkelt gömt sina pengar för "skattmasen". Sanningen är antagligen en annan.

Som jag nämnde i förra avsnittet av denna serie så slutade bronsåldern i katastrof, klimatet blev kallare och all fiskodling upphörde. Vad ska man med en massa guld och silver till om man inte kan göra odlingsnålar av det? Lika bra att gräva ner sk-ten.

Järnåldern går så småningom in i vikingatid, denna undrens tid när runorna ristas och nordborna far över världshaven. Nu börjar det hända saker igen på den akvaristiska fronten.

Vikingarnas färder öppnar nya handelsvägar i både öster- och västerled och nya kontakter skapas. Vikingarna var i första hand handelsmän, men kom man någonstans där motståndet var svagt så drog man sig inte för att plundra och röva. "Gud bevara oss, för nu kommer nordmännen" är en känd sentens från ett franskt nunnekloster.

Nå, Tyresövikingarna var av en annan sort. Här var det naturligtvis det slumrande fiskintresset som vaknade till liv, när man fick möjligheten att utforska främmande länder. Nu hade man äntligen hittat lösningar på problemet med värmen, bland annat så kunde man bygga bättre hus. Fynd av oljelampor av arabiskt snitt tyder på att man också värmde själva fiskbehållaren separat. Ett sådant förfarande måste ha krävt mycket passning. vilket kan förklara att så många kvinnor verkar vara engagerade i akvaristiken i Bollmora, någonting som håller i sig än idag. Männen var ofta ute på långa resor och detta resulterade uppenbarligen i att kvinnorna i många fall överträffade männen i skicklighet när det gällde fiskskötsel. Dessa faktorer i kombination med möjligheten att hitta nya arter från tidigare outforskade områden satte fart på akvaristiken.

1 och med att runskriften börjar användas så kan vi idag läsa anteckningar som är över 1000 år gamla. Detta gör att vi för första gången i historien får namn på våra akvaristiska förfäder. Oftast även på den som nedtecknat materialet. Man hittar ibland längre beskrivningar om den som skrivit än den som runorna egentligen handlar om.
Namnen består oftast av ett förnamn och en efterled som beskriver en egenskap hos personen eller var han/hon kommer från. Harald Blåtand, Emund den Slemme och Ola den Stilige och Kloke är exempel på detta.

Den mest anlitade runristaren i Tyresötrakten är ovanligt nog en kvinna, som kallar sig Katrin i Dungen. Hon verkar ha ett speciellt förhållande till en viss .Jan i Backen och även till en Jeppe på Berget. Dessa två är såvitt man vet dock inte akvarister. Tack vare denna Katrin har vi idag tillgång till ganska mycket kunskap om Bollmoravikingarnas fiskhållning. Det finns bland annat en sten bevarad där hon skriver

"Sven vid den urgamla bäcken// hade här platta fiskar//
Två gånger varje månvarv// skiftade han vatten.//
Katrin i Dungen ristade stenen"

Stenen är rikt ornamenterad. Skriften ligger i en slinga i vad man först trodde var en stiliserad orm, som på de flesta andra runstenar man har hittat. Vid en närmare granskning ser man dock att det mer liknar en långsmal fisk, förmodligen en kuhlii, en s.k. snokål.
Vem denne Sven var vet vi inte så mycket om, men det intressanta här är att man tydligen hade full vetskap om betydelsen av vattenbyten. Vad de platta fiskarna var av för art är svårt att säga, men det finns tecken som tyder på att det skulle kunna vara diskus eller möjligen skalarer.

Hur har då dessa exotiska fiskar som kuhlii, diskus och skalarer kommit till Tyresö, vikingarna var ju aldrig i Sydamerika eller Sydostasien? Jo, det finns tecken som tyder på att Tyresövikingarnas färder sträckte sig långt längre än någon annan rest förut. An i dag åker ju BAK-are utomlands för att få tag på fisk, men de äventyr som våra vikingatida förfäder utsatte sig för i jakten på nya arter överträffar det mesta.
Mer om dessa resor i nästa del, då vi även får veta hur guppyn fått sitt namn.

Föregående del                    Nästa del