WWW.BOLLMORAAKVARIEKLUBB.ORG
            I Samarbete med Djur & Sånt Tyresö Centrum
 

Inledning

Typarten för detta släkte  Trigonostigma heteromorpha, kilfläcksrasboran, måste betraktas som en av de klassiska akvariefiskarna. Den beskrevs år 1904 under namnet Rasbora heteromorpha. Den första importen till Europa ska ha skett så tidigt som 1906 och den blev redan från början med sina vackra färger en mycket populär akvariefisk, vilket ju håller i sig än idag. De övriga tre arterna som numer ingår i släktet Trigonostigma beskrevs av Meinken under 1950 och 60-talen, alla som ingående i släktet Rasbora. Det som nog många ichthyologer och intresserade akvarister redan misstänkt bekräftades när Kottelat & Witte 1999 förde samman dessa fiskar i ett eget släkte, Trigonostigma. Förutom det likartade utseendet som skiljer dem från de kvarvarande Rasbora-arterna så har dessa arter även sitt speciella lekbeteende gemensamt. Ett vackert exempel på att akvarister genom att studera sina fiskar och publicera sina iakttagelser om akvariefiskarnas beteenden kan hjälpa ichthyologerna.

De här små fiskarna kommer från Sydostasien, där de företrädesvis lever i mjukt och surt vatten, ofta i s.k. torvträsk. Leken sker i översvämningområdena när vattennivån stiger vid regntiden. Även om ingen av arterna räknas som hotad, så är deras biotoper det. Asiens tropiska torvträsk är en av världens absolut artrikaste miljöer, men de krymper i snabb takt på grund av skogsavverkning och utdikningar.

I akvarieböckerna och även på internet finns det naturligtvis massor att läsa om dessa fiskar, då främst om kilfläcksrasboran. Tyvärr så råder det svår förvirring kring arterna T. hengeli och T.espei och hur man skiljer dem åt. Oftast tar man bara med en av arterna, och det verkar vara rena lotteriet vilket namn den får. De är egentligen inte speciellt svåra att skilja åt, åtminstone inte vuxna, utfärgade djur. Jag hoppas att bilderna nedan är tydliga nog för att visa skillnaden mellan de två.

De svenska namnen är de som jag anser vara de mest använda, ävom om naturligtvis T. hengeli också kallas för drottningrasbora ibland. Importörer, butiker och diverse artikelförfattare har helt enkelt inte kunnat skilja dem åt på grund av bristande eller felaktig information i tillgänglig akvarieltteratur.

Fiskarna

Drottningrasbora, Trigonostigma espei (Meinken 1967)

Ursprungsområde: Mekongfloden; Kambodja, östra Thailand. Även in i södra Laos.

Storlek: c:a 3-4 cm

Trigonostigma espei

Glimrasbora, Trigonostigma hengeli (Meinken 1956)

  Ursprungsområde: Sumatra och Borneo

Storlek: c:a 3-4 cm

Trigonostigma hengeli

Kilfläcksrasbora, Trigonostigma heteromorpha (Duncker 1904)

  Ursprungsområde: Malackahalvön och Sumatra

Storlek: c:a 4-5 cm

Trigonostigma heteromorpha

"Svart" kilfläcksrasbora, en odlingsform.

Termometerrasbora, Trigonostigma somphongsi (Meinken 1958)

  Ursprungsområde: Mae khlongfloden, Thailand

Storlek: upp till 2,5 cm

Släktets minsta art. Tyvärr har jag inte någon bild på den, den verkar vara ytterst sällsynt och svår att få tag på. Det finns en bra bild för den intresserade i Akvariets lexikon band 3, och följaktligen också i band 1-5, "indexet". Grundfärgen är gulaktig. Arten saknar den för de ovan nämnda arterna karaktäristiska "klifläcken", utan det mörka bandet på kroppen går från stjärtroten och framåt och slutar tvärt strax framför ryggfenans bas.

Leken sker som hos de andra arterna, rommen fästs på blad.

Eftersom jag inte haft möjlighet att hålla den här arten själv, så kan jag ju inte vara helt säker på att allt i följande avsnitt även gäller för den. Enligt den litteratur jag har tillgänglig så ska det i varje fall inte vara några större skillnader i varken skötsel och utfodring eller odling.

Skötsel och utfodring

Det här är små fredliga, tåliga och färggranna stimfiskar, idealiska för sällskapsakvariet. De kräver tack vare sin storlek kanske inte mycket utrymme, men kommer enligt min mening bäst till sin rätt i lite större akvarier, gärna i stim på tio djur eller fler. Ett ordentligt stim i ett större akvarium är en anslående syn, i färgprakt fullt jämförbart  med både neon och kardinaltetror.Växter gör mycket för att fiskarna ska trivas, en tät plantering av akvarieväxter ger skydd och lekplatser.

De ställer inga större krav på vattnet utom möjligen vid odling, trivs bäst i mjukt och något surt vatten. Lämpliga vattenvärden kan vara: Temp. 23-27º C, pH 6-7,5, KH <5. Detta ska ses som riktlinjer, det här är ganska tåliga fiskar och på de flesta håll så går det alldeles utmärkt att hålla dessa fiskar i vanligt kranvatten. Normal akvarieskötsel med något så när regelbundna vattenbyten räcker gott för att hålla fiskarna i god kondition.

Eftersom det är små fiskar det handlar om, så får fodret naturligtvis inte vara för stort. Ett bra flingfoder går bra, men för att få fiskarna i lekkondition verkar det krävas levande eller fryst foder i lämplig storlek. Cyclops, dafnier och mygglarver uppskattas mycket. Ut med håven i pölar och diken!

I detta akvarium har  ett tjugotal T. espei vuxit upp. Rom och yngel klarade sig, trots att det förutom föräldrarna bor både några mosaikgurami, Trichogaster leeri, räkor och siamesiska algätare, Crossocheilus oblongus, i samma akvarium.

Odling

Svårodlat?: Att föröka sina fiskar är för många akvarister det främsta målet med akvariehobbyn, och det yttersta beviset på att man lyckats sköta sina djur så bra det går. Att försöka odla Trigonostigma-arterna är kanske inte något för nybörjaren, men för den som har någon erfarenhet av fiskodling så är det väl värt ett försök.

I frågan om det här är svårodlade fiskar eller inte så går åsikterna isär. Vissa författare anser att det är väldigt svårt att få avkomma av dem, andra påstår att det är ganska lätt. Själv lutar jag nog åt det senare. Jag har till och med fått överlevande yngel av T. espei i mitt sällskapsakvarium. Visserligen är akvariet tätt planterat med förhållandevis lite fisk, men ändå. Svårigheterna sägs främst ligga i att hitta passande lekpar. Jag skulle tro att den främsta anledningen till detta är att man har försökt med för unga djur, det verkar som om de blir lekmogna ganska sent i jämförelse med andra fiskarter i samma storleksklass.

Nedan beskrivs lite om odling av dessa fiskar. Det grundas på mina egna erfarenheter, och det finns säkert andra sätt att lyckas.

Lekbeteende: En av anledningarna till att dessa fyra arter har placerats i ett eget släkte är deras speciella lekbeteende. Vid leken så fäster honan rommen på blad, gärna på undersidan, och hanen kommer efter och befruktar den. Detta sker upprepade gånger tills leken är över. Själva romläggningen sker efter en intensiv uppvaktning från hanen, och lekparet utför ofta en rad "provlekar" utan att någon rom avges. Detta kan pågå i timmar innan själva parningen äger rum.

Könsskillnader: Om man ska försöka odla sina fiskar måste man naturligtvis veta att man har ett par. Könen är ganska lika , men det finns några skillnader. "Kilen" är mer markerad på hanen och går ner i en spets mot bukfenorna, honan har en mer rundad fläck. Detta gäller för T. espei, T. hengeli och T. heteromprha. Den lekmogna honan är dessutom oftast större än hanen och påtagligt rundare om buken, detta ses lättast uppifrån.

Lekförberedelser: Jag brukar använda ett väl rengjort akvarium på c:a 60 liter. Jag använder ett lekraster (nät) på botten som jag fäster några stänglar Hygrophila polysperma i, vilket fungerar utmärkt. Lekrastret använder jag för att eventuellt rädda romkorn som inte fäster ordentligt och faller till botten. Ofta rekommenderas någon Cryptocoryne som lekväxt, det går bra med vilken växt som helst som har något så när breda blad. Man skulle förmodligen kunna använda plastväxter med gott resultat, jag har inte provat.

Vattnet är vanligt kranvatten (Mälarvatten från Norsborgs vattenverk) som jag låter stå någon dag för att lufta ur. Några  torra alkottar eller lite torv kan göra vattnet mer regnskogslikt, men det är inte nödvändigt. Undvik extrema värden, det behövs inte. Jag har fått fina kullar utan några tillsatser alls i vattnet. Jag använder ett luftdrivet skumgummifilter, Tetras Billifilter, för filtrering och cirkulation.

Lekparet: Till skillnad mot t.ex. de flesta tetror så verkar de bästa lekdjuren hos Trigonostigma-arterna vara lite äldre djur, från året och uppåt. Det bästa och lättaste sättet att välja ut ett lekpar är att låta fiskarna gå i ett stim i ett sällskapsakvarium och mata ett par, tre gånger om dagen med fryst eller levande foder i några veckor innan lekförsöket. När man sedan gör ett ganska kraftigt vattenbyte så kommer nästan säkert några fiskar att para ut och börja med lekförberedelser. Dessa flyttar man över till lekakvariet, där de kommer leka av, antagligen på morgonen efter. Om man inte fått någon lek efter tre-fyra dagar är det bara att avbryta lekförsöket. Fiskarna ska inte matas i lekakvariet!

Ett par T. espei i lektagen. Honan fäster rommen på ett blad, hanen väntar på att få befrukta äggen.

Efter leken: Så fort paret är klara med leken så flyttar man tillbaka dem till sällskapsakvariet, de är ofta svåra romrövare. Jag har sett en hona som lagt sin rom, vänt sig om och blixtsnabbt simmat ner och tagit de romkorn som inte fäst ordentligt, innan de hunnit ner under rastret. Rom som sitter fast på bladen brukar få vara i fred. Jag dämpar ljuset i akvariet efter leken för att få en bättre kläckning, däremot så använder jag inga antimögelmedel eller liknande. Rommen kläcks efter ungefär ett dygn, men ynglen är inte frisimmande förrän efter en vecka. Man kan se ynglen när de "hänger" på blad och rutor. Mata inte ynglen innan de simmar ordentligt, de lever på gulesäcken under denna tid och kan helt enkelt inte äta. Sådan mat förstör bara vattnet, och ökar risken för bakterie och svampangrepp på de stillasittande ynglen.

Uppfödning av ynglen: Att dra upp ynglen brukar inte vara så svårt, börja med nykläckt artemia. Jag brukar även ge något infusoriepreparat som liqifry eller liknande de första dagarna, men jag är inte säker på att det är nödvändigt. Klarar man den första veckan efter frisimmandet så är det inga större problem kvar, förutsatt att man kan ge ynglen rätt foder. Micromask är för övrigt ett bra komplement den första månaden. Prova med frysta bosmider efter tre-fyra veckor, tar fiskarna det så kan man sluta med artemian. Det finns numer också fryst moina som borde gå att ge ganska tidigt. Självklart så är det viktigt att hålla ett bra vatten, täta vattenbyten gör att fiskarna mår bättre och växer fortare. Efter fyra till fem veckor så börjar det svarta bandet och den röda färgen att framträda, då är det dags att på allvar glädja sig åt en lyckad odling.

Till slut

Det här är populära fiskar som finns i snart sagt i varje akvariebutik, åtminstone kilfläcksrasboran. Med sina starka färger så gör de sig i vilket akvarium som helst, och om man ändå har ett stim, varför inte försöka odla dom? Det är inte jättesvårt, och att ha ett stort egenodlat stim av dessa vackra fiskar i sällskapsakvariet torde vara en fröjd för varje akvarist.