Pyrrhulina australis Eigenmann & Kennedy, 1903
Som att stå till midjan i ett akvarium. Solen steker på ryggen. Med vadarstövlar vandrar jag tungt fram genom vatten och flytväxter. På håll kan man tro att det är ett gärde, så tät är växtligheten på ytan, men vattnet är cirka en meter djupt. På ytan finns vattenhyacinter, Pistia, Salvinia, Pontederia, m fl. En flytväxt som jag inte känner igen blommar med gula blommor som sticker upp en bit över ytan. Fläckvis är växtligheten så tät att det bildas flytande öar som det växer gräs på. Under växtlagret är vattnet nästan klart, men med en svart färgton och på botten ett tjockt lager dy. På något enstaka ställe finns en liten öppen vattenyta; här växer lite Cabomba.
Jag har ett push-net, en stålram med ett finmaskigt nät på, lik en gigantisk akvariehåv, som jag öser upp en lagom portion flytväxter med. Jag plockar bort växterna försiktigt - vi har även fått ormar några gånger - så att bara fiskarna blir kvar. Fiskarna lägger jag ned i en plastburk med lock. Här finns många gamla klassiska akvariefiskar: rödfena (Aphyocharax rathbuni), Gul dvärgcichlid (Apistogramma borellii), tvåpunktcichlid (Cichlasoma dimerus), pansarmal (Corydoras aeneus), dvärgpansarmal (Corydoras hastatus), dvärgharneskmal (Rineloricaria parva) samt ett exemplar av nättetra (Moenkhausia sanctafilomenae) och en ensam sorgmanteltetra (Gymnocorymbus ternetzi). Förutom de välkända akvariefiskarna finns även många andra små fiskar som sällan eller aldrig dyker upp i akvariehandeln - troligen för att dom är ganska oansenliga: tetrorna Aphyocharax paraguayensis, Astyanax asuncionensis, Cheirodon kriegi, Hemigrammus tridens och Hyphessobrycon paraguayensis, pennfisksläktingen Pyrrhulina australis samt den lilla killin Rivulus punctatus. Några är nattaktiva, knivfiskarna Steatogenys elegans och Gymnotus anguillaris - dom visar sig inte när ljuset i akvariet är tänt - man skulle faktiskt bara se dem när man gör rent akvariet. Några är rovfiskar: Hoplerythrinus unitaeniatus och gäddcichlid (Crenicichla lepidota). Den lilla malen Tridentopsis cajali, slutligen, är mycket liten, nästan genomskinnlig och troligen parasiterande på andra fiskar - inget för sällskapsakvariet. Förutom fiskar får vi även vatteninsekter, grodyngel och en pytteliten men fullvuxen groda, Hyla nana, i håvarna.
Fig. 1. Vattenyta täckt med växter. I mitten en Pontederia med ljusblå
blommor. Station PAR-98-71, träsk nära Aregua den 24 mars 1998. Foto: Erik Åhlander.
Det är förmiddag den 24 mars 1998. Jag har legat magsjuk några dagar, men idag jobbar vi i fält igen. Emilio, Selvando, Luis och jag vandrar runt i vattnet och fångar fiskar, medan Pio står på land och passar bilen och all utrustning. Vi befinner oss i ett träsk några kilometer norr om Aregua, ett litet samhälle med ålderdomlig kolonial arkitektur, några mil från huvudstaden Asuncíon i Paraguay. Till slut kliver vi ur de svettiga vadarbyxorna, fixerar fisken i formalin, tar koordinater och klockslag, noterar allt värt att notera, fotograferar platsen och packar slutligen in utrustningen i bilen och åker vidare mot nästa fångstplats. Fiskarna skall senare fördelas mellan Museo Nacional de Historia Natural del Paraguay i San Lorenzo och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Arbetet ovan var en del i ett SIDA-projekt som varade i 6 år och som syftade till att utveckla samlingarna av ryggradsdjur i San Lorenzo till en modern forskningssamling och att utbilda personalen i museiteknik, fältarbete och forskningsmetodik.
***
En av fiskarna i träsket, hade vi träffat på tidigare i nästan varje dike och mindre vattensamling i Paraguay där vi stuckit ned en håv eller en not. Det är Pyrrhulina australis. Jag skall berätta lite mer om den arten. Den tillhör familjen Lebiasinidae som även omfattar pennfiskar, smycketetror och stänktetror. Det är en relativt liten familj med totalt ca 50-60 arter. Alla lever i Sydamerika förutom några få arter i Panama och Costa Rica.
De flesta arterna är mycket små, 4-5 cm. Akvariefiskarna i den här familjen hör till de småvuxna. I några släkten, Lebiasina, Copeina och Piabucina blir arterna något större, 10-20 cm, och någon kan bli närmare 30 cm. De arter som har vackra färger eller starka kontraster är genomgående små. Pyrrhulina-arterna är större än de små och mindre än de stora, gråare än de vackra och vackrare än de fula.
Pyrrhulina australis är en typisk Pyrrhulina. Det är den enda representanten för familjen Lebiasinidae i Paraguay. Den förekommer också i angränsande delar av Bolivia, Brasilien och Argentina. Däremot måste uppgifterna om att den finns i Peru vara felaktiga. Den kan bli 6-7 cm, åtminstone i akvarium, det är sällan man ser någon i naturen som är mer än 4-5 cm. De har en rödaktig färgton som möjligen går att beskriva som gammelrosa. Fjällen är stora och markerade. Ryggfenan har en svart fläck och från nosen genom ögat och till skuldran går en svart linje. Övriga fenor är ofärgade utom analfena som ofta har en rödorange, inte särskilt distinkt, kant. Troligen är detta en könsskillnad: orange kant på analfenan - hane, färglös analfena - hona.
Fig. 2. Pyrrhulina australis från Riacho Mosquito den 15 Apr 1999, station
PAR-99-026. Fotograferad nyfixerad av Erik Åhlander.
Släktet Pyrrhulina omfattar knappt 20 arter. Några arter har några tvärband, fjällens mörka kanter kan hos någon art bilda ett svart sicksackband längs kroppen men flertalet är till förväxling lika. Även några Copella-arter har likartad teckning, så att artbestämma en Pyrrhulina i zoobutiken är svårt på gränsen till omöjligt.
I naturen, liksom i akvarium, är detta knappast någon stimfisk. I akvarium kan de hålla till i samma del, gärna nära ytan, men de reagerar inte som ett stim. Snarare kan en hane vara territoriell. Rommen läggs nära ytan på ett blad som hanen vaktar. Detta har rapporterats även för andra Pyrrhulina-arter. En Anubias med stora blad parallellt med ytan har rekommenderats. Och javisst, det är väl ett bra sätt att efterlikna den täta matta av olika flytväxter som den ofta lever i. Jag har hittat dem även i dyiga pölar med bara lite gräs. Jag undrar hur dom leker där?
Jag har inte sett själva leken, men i akvarium väl en hanne som försvarade ett blad med rom (dessutom i ett sällsakpsakvarium!). De är alltså knappast romrövare. Om de äter sina yngel vet jag inte. De verkar ha lättare att leka i större akvarier där honorna kan hitta ett ställe att vara ifred på. I små akvarier kan hanen jaga honan/honorna så mycket så det inte blir nån lek.
Färgen kan variera något beroende på humör. En dominant / territoriell hane, har en mörkbrun kroppssida och ett kontrasterande mässingsfärgat band längs övre kroppssidan medan de icke dominanta fiskarna är lite blaskigt grårosa över hela kroppen. Precis som hos cichlider förekommer kraftmätningar mellan två individer. Fiskarna simmar upp bredvid varandra med huvudena åt samma håll och vibrerar. Samtidigt som dom vibrerar kan den ena eller bägge snabbt öppna och stänga munnen upprepade gånger. Det ser märkligt ut och jag trodde först att det var ett lekbeteende. Men eftersom det vid alla mina observationer var två av samma kön så måste det vara ett revirbeteende. Beetendet har framför allt förekommit när jag släppt ihop individer som varit åtskilda en tid.
Paraguay ligger så pass sydligt att skillnaderna mellan sommar och vinter är tydliga. Under vintern, som i och för sig är kort, kan temperaturen sjunka under 10°C. Sommaren kan däremot bli varm. De platser där vi hittade Pyrrhulina australis kunde se ganska olika ut, både vad gäller vegetation och typ av vatten. Den förekom även på ganska smutsiga ställen. Av kartan framgår att arten förekommer över alla delar av landet där det finns permanenta vattensamlingar. I den nordvästra delen där den troligen saknas är det torrt, längst i norr ren öken.
Fig. 3. Karta över Paraguay framställd med "Fishmap". Punkterna visar fynd
av Pyrrhulina australis som finns i Naturhistoriska riksmuseets samlingar.
Stjärnan visar station PAR-98-71 som nämns i texten. Krysset är typlokalen för Pyrrhulina
australis Eigenmann & Kennedy, 1903: Arroyo Trementina, fiskar insamlade av
Anisits.
Vad kan nu akvaristen dra för slutsatser av detta? Jo det är en tolerant art som tål, om inte allt en stackars akvariefisk kan få utstå, så åtminstone en hel del. Även om den saknar starka färger så är den tillräckligt estetisk för att min hustru inte skall klassificera den som ”avloppsgrå”. Att den dessutom kan uppvisa lite roliga beteenden och kan tänkas leka även i sällskapsakvariet - även om inte ynglen överlever där - gör att man kan sammanfatta den som en utmärkt nybörjarfisk.
Erik Åhlander