WWW.BOLLMORAAKVARIEKLUBB.ORG
            I Samarbete med Djur & Sånt Tyresö Centrum
 

 

Den här artikeln skrevs i början av 90-talet, alltså för över 10 år sedan. Jag skulle nog inte skriva den på det här sättet idag, men grundidén är nog tyvärr fortfarande aktuell. /Ola

ELAKA FISKAR FINNS INTE, BARA ELAKA MÄNNISKOR!

Ibland får man frågan om den eller den fiskarten är "elak". Om man då frågar vad som menas med en elak fisk så får man ofta svaret att en elak fisk bits. Nu är det ju så av naturen att alla fiskar biter, om inte annat för att få i sig föda. Frågan borde istället lyda: "Passar den här arten i mitt akvarium?" För att. svara på frågan om en viss art passar ihop med en annan så kan det hjälpa att "tänka som en fisk", d.v.s. fråga sig hur den aktuella arten reagerar när den möter en annan individ. Följande fyra alternativ är de viktigaste när det gäller fiskens beteende. Det är inga konstigheter, men de kan ofta vara bra att tänka på när man väljer fiskar till ett akvarium.

1. Det första som man som fisk måste bedöma är om den andra kan utgöra något hot, i så fall blir naturligtvis alternativ 1 FLYKT.
2. Alternativ två blir det omvända, man kan kanske äta upp den andra, vi kan kalla det för NÄRINGSINTAG.
3. Har man tur så kan den andre vara av samma art men annat kön, alternativet blir då UPPVAKTNING.
4. Om det nu skulle vara så att man har ett revir och den andre är av både samma art och kön så får man jaga bort honom/henne. Har man rom eller yngel så gäller samma för alla andra oavsett art. Detta alternativ kallar vi FÖRSVAR.

Dessa fyra alternativ kan delas upp i två grupper: Den första  innefattar alt. 1 och 2. Här är det fråga om individens överlevnad, att 1: inte bli uppäten eller skadad och 2: att inte svälta ihjäl. Den andra gruppen innefattar alt. 3 och 4. Nu handlar det om artens fortlevnad, att 3: skaffa avkomma och a: försvara den.

I första gruppen enligt ovan så gäller det individens överlevnad. Det är mycket bättre för individen att fly för en fara än att försöka försvara sig om utgången är oviss. Att utsätta sig för risken att skada sig är onödigt om det inte finns något att försvara. En förutsättning är naturligtvis att det finns någonstans att ta vägen. I ett akvarium bör det därför finnas flera olika gömställen dit en jagad fisk kan fly. Faktum är att fiskarna i ett sådant akvarium visar sig mer än om det bara finns ett eller två gömställen. Det beror på att fisken känner sig säkrare när den vet att den gömma sig snabbt om fara hotar. I ett akvarium med få gömställen blir fisken osäker och visar sig mer sällan.

 

Malawiciklider utnyttjar ofta hålor både som revir och gömställen.

Om man ska inreda ett akvarium är det väl ganska självklart att man inte sätter ihop en 30cm påfågelciklid med ett stim neontetror på 4cm. Men även stora fiskar har varit små och man ser ganska ofta yngel av storvuxna ciklider till salu. Om man köper en fisk som man inte känner till så bör man nog åtminstone ta reda på hur stor den blir.

Små exemplar av Tennfoliebarber säljs ofta i zoo-handeln. Fisken blir runt 40 cm som vuxen.

 

En fisk som äter en annan fisk gör inte det av elakhet eller för att den är arg på bytet av någon anledning, utan för att den är hungrig och behöver näringen. Samma sak gäller ju även oss människor. En tallrik köttbullar med potatis och sås är ingenting som man behöver vara arg på för att få i sig!

I den andra gruppen enligt exemplen ovan  har vi artens fortsatta spridning, d.v.s. att fortplanta sig och i vissa fall skydda sin avkomma mot fiender. Hos de flesta fritt lekande fiskar så är det mängden rom och yngel som är skyddet. Även om de allra flesta yngel blir uppätna eller svälter ihjäl eller vad som
nu kan hända så räcker det ju faktiskt med att två överlever till könsmogen ålder för att hålla beståndet intakt. Om man tänker på att det rör sig om tusentals och ibland tiotusentals ägg blir det ett ganska hisnande perspektiv. Hos dessa fiskar slipper man försvarsalternativet eftersom försvaret så att säga är inbyggt i själva fortplantningsstrategin. Däremot kan uppvaktningen bli ganska stormig och det kan nog vara bra för honan att kunna gömma sig undan sin älskare ibland.

Danio khyathit är en liten frilekande fisk.

När det gäller revirhävdande fiskar kan det bli lite knepigare. Många av dessa arter hävdar reviret bara under lektiden, vilket kan innebära att i ett akvarium där frid och harmoni råder helt plötsligt uppkommer heta strider mellan artfränder. För att undvika svårare olyckor och till och med dödsfall måste man se till att akvariet är tillräckligt stort och att det har gott om gömställen.
Om vi tittar på alternativ 4 ovan så handlar det om att jaga bort motståndaren, inte att döda honom. I ett för litet akvarium har inkräktaren ingenstans att fly (alt.1) utan den försvarande fisken kommer fortfarande att uppfatta ett hot mot reviret och ev. avkomma. Attackerna fortsätter därför tills inkräktaren inte betraktas som ett hot längre. Ett antal gömställen i akvariet i förebyggande syfte är en mycket bra åtgärd för att undvika svårare konfrontationer. "Den man inte ser finns inte". Intelligentare än så är tyvärr inte våra kära fenprydda vänner.

Att bygga in gömställen i akvariet är ganska enkelt. Rötter, stenar, och växter erbjuder många möjligheter när man planerar inredningen. Dessa fungerar också som naturliga revirgränser om man tänker till lite. Ett fritt område avgränsat runt om med t.ex. rötter på ena sidan och växter på den andra och med den tänkta lekplatsen (sten, grotta eller vad det nu kan vara) i mitten är ett utmärkt revir för dvärgciklider och andra substratlekare. Ett bra gömställe för ytlevande fiskar är naturligtvis flytväxter. En del labyrintfiskar kräver dessutom växter på ytan för att leka.
Ibland kan man läsa eller få höra att flytväxter bör undvikas därför att de skymmer ljuset för de bottenväxter som finns i akvariet, dessutom skall det vara svårt att bli av med t.ex. andmat när man väl har fått in det i akvariet. Detta är rent ut sagt löjligt. Om man håller beståndet på en rimlig nivå så finns det enbart fördelar med flytväxter, och att gallra flytväxter torde vara bland det lättaste när det gäller skötseln av akvariet. Man behöver ju knappt blöta fingrarna ens.

Intensiteten i försvaret av revir och avkomma är mycket skiftande hos olika arter. Tänk bara på kampfisken (Betts splendens), som det nästan är omöjligt att ha två hannar av i samma akvarium. Andra arter bildar ju överhuvudtaget inte revir alls.

 

Nicaraguacikliden kan vara ganska aggressiv vid leken.

Det är bra att veta lite om beteendet hos olika arter för att undvika tråkigheter. Som exempel kan nämnas att hos en del revirhävdande arter upphör stridsviljan när det blir för trångt och uppgiften att försvara ett revir blir praktiskt omöjlig. Detta gäller t.ex. för de flesta Malawiciklider, vilket innebär att när man går hos zoo-handlaren och tittar så ser det ut som om fiskarna är hur fredliga som helst även fast hela akvariet är fullt med fisk. Så köper man en 6-8 st och häller ner dem i sitt eget akvarium hemma och dagen efter så har man fullt krig i burken, vilket kanske inte var vad man hade väntat sig.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att det inte är fiskarna som är elaka när de slåss eller skadar varandra utan akvaristen, som inte ger sina fiskar de villkor som de kräver för att fungera normalt. Förhoppningsvis är det nu inte elakhet utan okunnighet som är problemet,och jag hoppas att jag med denna artikel kanske har skonat någon stackars fisk från stress och umbäranden.

Ola Åhlander