WWW.BOLLMORAAKVARIEKLUBB.ORG
            I Samarbete med Djur & Sånt Tyresö Centrum
 

PÅ TAPETEN: CORYDORAS
Av Karl Stabén
 

Alla känner den, pansarmalen. Till och med som nybörjare gör man bekantskap med fisken när man i zooaffären skall inhandla de första fiskar till det nyinredda akvariet. De rekommenderas varmt. Alla (nästan) andra fiskar simmar fritt i vattnet, bara malarna befolkar bottnen, får man då höra. De letar oavbrutet efter all mat och äter det som andra fiskar ratat. Det är klart att man då blir frestad att inhandla dessa små firrar. Tack och lov är denna aspekt på pansarmalar i försvinnandet och dessa fiskar uppskattas med rätta mer och mer, inte längre bara som "sopgubbar" utan som helt fullvärdiga akvarieinvånare. Visst är pansarmalar, bara de har funnit sig tillrätta, tacksamma skyddslingar som man kan ha länge och som imponerar på akvaristen med sitt roliga(?) beteende.

Nog blir de gamla: på min födelsedag 1988 fick jag av Mikael Sandgren i present ett antal CORYDORAS MELINI. Jodå, Mikael de lever än och mår bra! Detta om detta med livslängden. Men när det gäller pansarmalar ser man dem egentligen bara sällan i ett eget akvarium, ett artakvarium. För det mesta skall de bara komplettera ett fiskbestånd, kanske i ett sällskapsakvarium: vi finner pansarmalar såväl i diskusakvariet som tillsammans med Malawiciklider! Pansarmalar dör ljudlöst: man hittar plötsligt en vacker morgon en död mal i akvariet utan att den dagen innan uppvisat några sjukdomstecken. Men, det skall vi ha klart för oss, helt anspråkslösa är pansarmalar nu definitivt inte! För att de skall må bra finns det några viktiga grundförutsättningar. Till att börja med kan vi konstatera att alla pansarmalar är sällskapliga djur som gärna i ett litet gäng" plöjer igenom bottnen. Enstaka malar är alls inte lika rörliga som i trupp.

Bottenmaterialets beskaffenhet bör man också hålla ett öga på. Som bekant genomsöker malarna bottensanden och letar med hjälp av sina känsliga skäggtömmar efter föda. Det är egentligen självklart att bottensanden då inte får bestå av vassa småstenar och grus som förorsakar sår på dessa känsliga sinnesorgan. Sådana sår leder ofta till mögelattacker som kan leda till förlust av skäggtömmarna. Använder man istället fin sand kan man också se hur frenetiskt malarna borrar i sanden: halva huvudet upptill ögonen försvinner i letandet efter någon liten mask. Kul att se!

Vad pansarmalarnas föda beträffar så får vi till att börja med försöka utrota en allmän förutfattning, pansarmalar behöver inget särskilt foder, de nöjer sig med det som finns kvar på botten efter andra fiska, och det kan ju, allt efter man är generös eller snål med utfodringen, vara lite eller också för mycket. Då är det bättre förstås att riktat utfodra våra pansarmalar, alltså under kontrollerade former se till att malarna får det foder, den kost de behöver, varken mer eller mindre. Dessa "bökare" är absolut inga kräsna foderspecialister, men man bör ändå inte bara mata dem med flingfoder. Vi bör ge dem regelbundet även annat, levande, foder. I synnerhet maskfoder är omtyckt, allt från små daggmaskbitar till tubifex och röda mygglarver, som motsvarar närmast del som malarna livnär sig av i naturen. Vattenloppor påstås vara intressant för malarna först när det inte finns annat att stilla hungern med, jag kan inte instämma i detta. Hos mig har alla pansarmalar, även de minsta, gladeligen jagat vattenloppor i den fria vattenzonen såväl som bland växtligheten. Må vara som det vill, huvudsaken är bara att utfodra variationsrikt.

Förr eller senare kommer man att upptäcka att pansarmalar i mer eller mindre regelbundna intervaller skjuter upp till ytan för att sedan åter sjunka ned till botten. Pansarmalar är s.k. Accessoriska tarmandare, det vill säga förutom att andas med gälarna kan dessa fiskar även uppta syre via tarmen genom att svälja luft från vattenytan. Detta gör dem relativt oavhängiga från syrehalten i deras hemmavatten, de kan alltså utan skada överleva tider då vattnets syresättning inte är tillfredsställande. Det vore emellertid att begå ett stort fel om av detta drar slutsatsen för akvaristiken: nämligen att inte byta vatten eller/och se till att akvarievattnet syresätts tillräckligt. Tvärtom, pansarmalar föredrar faktiskt ett klanderfritt rent vatten.

Fiskarnas krav på vattentemperaturen varierar från art till art. Eftersom utbredningsområdet för CORYDORAS-arter (det lär finnas 120 arter, såvitt de är kända idag 1996!) utsträcker sig över nästan den hela sydamerikanska kontinenten, finns de också i de mest skilda klimatzoner! I motsvarande omfattning varierar deras temperaturkrav. Så räknas t.ex. CORYDORAS AENEUS som synnerligen robust, tillsammans med CORYDORAS PALEATUS, vad deras krav på värme beträffar. Jag vet att de i Tyskland tom. kan hållas i trädgårdsdammar, ja det finns rapporter om att dessa två arter överlevt uppehåll i vatten som varit istäckta. Emellertid anser jag att man med dylika försök tänjer naturens gränser lite väl mycket.

En motsats till C. PALEATUS är C.JULII som anses vara värmekrävande. För att trivas behöver denna art sin dryga 25-graders trivseltemperatur! Rent allmänt lever pansarmalar inte alls ett liv i det förborgna, vilket emellertid kan sägas om många andra malar, t.ex. de (i mina ögon vackra) banjomalar. Men när man gör i ordning sitt akvarium bör man fixa till några vilozoner för pansarmalarna. Som sådant kan man använda stenar eller rötter som skuggas av bredbladiga vattenväxter. Hos mig trivs alla pansarmalar förträffligt såväl under en urgammal rot som under ECHINODORUS-blad.

Att odla pansarmalar är ett kapitel för sig som jag endast vill toucha vid, det finns utmärkta läroböcker i ämnet (tyvärr nästan bara på utländska). Inte alltid leker CORYDORAS på kommando så som så mången tetra t.ex. Det tycks vara så att fiskarna ännu är starkt bundna till årstiderna (i Sydamerika, dvs. vinter där när det är sommar hos oss, alltså en omvänd ordning, som man bör komma ihåg). Dessa fortplatningscykler har akvariehållning inte ändrat på. De flesta odlingsframgångar noterar man nog för tiden november-april. Ofta rekommenderas att hålla malarna svalare under en viss period. Själv har jag aldrig brytt mig om temperaturändringar, jag lät dem leka när det behagade dem. Men eftersom jag aldrig varit intresserad av att göra business med malyngel har jag inte haft anledning att odla produktivt, det fick hända när det hände. Mina malar har inte mått illa för det.

Nåja, i alla fall, kylhållningen skall stimulera till bildning av könsprodukter (ägg och spermier): efter denna konstgjorda "vinter" kommer våren, är väl tanken bakom det hela. Men det går även utan, som sagt var. Håller vi oss till den tydligen beprövade kylhållningen kan vi konstatera följande. CORYDORAS PALEATUS härstammar från områden kring floderna Rio Paraná och Rio de La Plata. I denna sydliga del av kontinenten, som redan ligger en ansenlig bit från ekvatorn, finner vi lika ansenliga säsongsbetonade temperaturvariationer. Regntiden för med sig kraftig nederbörd som kyler ned vattnet i floderna. Samtidigt uppträder översvämningar av annars torra områden. I denna tid fortplantar sig pansarmalarna. Som ovan sagts kan vi efterlikna dessa förhållanden i Sydamerika till viss del. Men samtidigt får vi inte glömma att utfodra väl och variationsrikt. Ett stundande bröllop föregås av att de annars tämligen lugna pansarmalar råkar i hektisk turbulens. Hanarna, som är mindre och slankare än honor, förföljer en leklysten hona på ett stormande sätt genom hela akvariet. Vid den egentliga parningen antar paret T-ställningen. Hanen står med längssidan tvärs fram för honans huvudet och klämmer dess skäggtömmar fast med sina bröstfenor. Därefter avges några ägg som glider ner i en av honans bukfenor bildad "ficka". Nu letar honan upp en lämplig plats där hon kan klistra fast sina ägg, i synnerhet stora växtblad eller/och akvarierutorna. Inte lika vänliga var malarna hos mig där de placerade rommen tom. på doppvärmaren (ett himla jobb att få loss rommen!). Ibland fördelas rommen över hela akvariet, ibland blir det romklumpar (allt efter arttillhörighet). Rommen är tämligen stor och klibbar fast. Men med hjälp av ett rakblad går det att få loss den, ifall man vill ha den i ett eget litet odlingskar utan sina föräldrar. Vilket nog är bäst och ger bäst resultat vad antalet överlevande yngel beträffar. Själv gjorde jag så först när jag hittat ett litet yngel i stora akvariet och därmed blev övertygad om att mina malar var på lekhumör. Ynglen lever ytterligare två dagar efter kläckning av sin gulesäck som är tämligen stor. Därefter accepterar de artemianauplier så att den fortsatta uppmatningen är utan problem.

När mina yngel kläcktes fanns förstås inga artemiaägg till hands (jag är och förblir en slarver, men som ursäkt kan jag ju anföra att jag inte ens drömde om odling av mina pansarmalar!) så jag mindes ett gammalt och beprövat recept från anno dazumal: jag hårdkokade ett hönsägg (15 minuter ungefär), smulade sönder äggulan så mycket jag bara förmådde, slammade upp gulan i lite vatten och matade med det. Och sic! det fungerade även på 1990-talet, på samma sätt som för hundra år sedan: ynglen åt och åt och hade fina runda magar, de växte. En sak är viktig att nämnas: man bör byta vattnet i yngelakvariet OFTA! Själv använde jag en plastburk som är tänkt för spindlar (finns i varje zooaffär) som i sin tur flöt i stora akvariet (och värmdes upp av dess vatten, praktiskt!) och bytte försiktigt vattnet en gång per dag. Det funkade! Pansarmalar behöver detta vattenbyte, annars kan de dö snabbt som ögat. Men detta gäller ju egentligen för alla fiskyngel, tetror har t.ex. ännu högre krav vad gäller rent vatten, där skall det helst vara sterilt. Fullt så kinkiga är nu pansarmalar ändå inte. Har ynglen kommit över de första kritiska dagarna brukar allt gå lättare.

Svårighetsgraden, vad odling beträffar, är olika, det är bara att ta sig en titt i SARFs odlingslista, även om jag personligen anser att den inte är helt rättvis angående silver - resp. guldnålar. Men värderingen vill jag inte lägga mig i. Den är ju inte heller helt lätt att göra rättvis. Här bör alla akvarieföreningar samarbeta med SARF. Men å andra sidan måste jag erkänna att jag tar de av SARF publicerade odlingsrapporter vad betr. CORYDORAS (och andra malar!) med en stor nypa salt. Detta inte för att jag misstänker SARF för medvetet fusk, inte alls. Kruxet är nämligen att många pansarmalarter liknar varandra så det förslår, dessutom kan en och samma art uppvisa färg och teckningsmönster att man kan gråta tårar! Att bringa ordning i CORYDORAS beståndet beträffande rätt namngivning är nog bland det svåraste som finns. Här sviker oss allt som oftast! även fackböcker, ja även den mallitteratur som finns på tyska och engelska (på svenska finns tyvärr ingen speciallitteratur om malar, såvitt jag vet. Rätta mig gärna om jag har fel, det är jag bara tacksam för, jag hade gärna en malbok på svenska i min bokhylla!). Även AKVARIETS LEXIKON anger fel namn ibland (om det nu inte rättats i senaste utgåvan, den som jag inte har än
   Då är det nog inte förvånansvärt att pansarmalar säljs under fel namn och samma fel återfinns i SARFs odlingsrapporter, jag klandrar ingen. Jag har tagit med två bilder på CORYDORAS RETICULATUS som till råga på allt elände dessutom ibland går under namnet CORYDORAS JULII!!! Som framgår av bilden har C. RETICULATUS på det ena exemplaret en mörk fläck i ryggfenan, hos det andra exemplaret saknas den, och ändå rör det sig om två fiskar tillhörande samma art!

Ett annat exempel syns på en annan bild: här har CORYDORAS TRINILFATUS på det ena exemplaret tre vågräta ränder, på det andra exemplaret finns bara en sådan. Artnamnet trilineatus betyder ju på vårt tungomål just med tre ränder/linjer. Hänger ni fortfarande med? Så ifall det i SARFs rapportering dyker upp notisen om odling av t.ex. CORYDORAS MELINI tar jag det inte på blodigt allvar. Och behöver man ta det så allvarligt egentligen? Huvudsaken är nog den att man överhuvudtaget lyckats med en CORYDORAS-mal odling.

I sällskapsakvariet kvittar det egentligen om det nu rör sig verkligen om en CORYDORAS ELEGANS eller bara om "cf.", som på bilden på nästa sida, det är fiskarna som sådana som skall roa oss och inte vetenskaplig petitess. När det gäller facklitteraturen bör man emellertid kunna ställa höga krav på vetenskaplig korrekthet. Jag skrev förkortningen "cf." lite längre upp på denna sida och ni kanske undrar vad det nu igen betyder: lätt att förklara, denna förkortning används (och borde användas oftare!) när fisken liknar en art, t.ex. C. ELEGANS, men man är inte säker att det verkligen är en C. ELEGANS. "cf." kan alltså översättas med "liknar", "ser ut som". Är man det minsta tveksam så bör man nog hellre begagna sig av detta "cf." än att tiga om sin ovisshet, som f.ö. är inget att skämmas för, eftersom, som sagt ovan, tom. experter ibland går bet i sina försök att med vetenskaplig korrekthet rätt identifiera en mal.

Över till annat efter denna fundering kring artbestämning. Vissa pansarmalarter vill ha en delvis tät plantering och är utan sådan knappast att leka av. Till dessa hör CORYDORAS AMBIACUS, C. LEUCOMELAS, C. NANUS och C. RETICULATUS. Men det finns även andra arter som har samma krav på ett tätplanterat akvarium där det ändå finns fria simutrymmen. Egentligen
bör man ha sina CORYDORAS i ett akvarium med en bottenyta på minst 80x30 cm eller större, för vi får ju tänka på att de är bottenfiskar (i allmänhet! Det finns undantag!), vars liv utspelas i den nedersta vattenregionen, där de äter och där de dör. Ju större bottenyta desto bättre, egentligen. Förr hade man ibland i sina pansarmalsakvarier som bottten inte sand utan pressade torvplattor. Snyggt såg det ut! Eftersom torven ruttnar med tiden kan det ju bildas mycket skit på bottnen. Motverka kan man detta genom att plantera den lillasvärdplantan ECHINODORUS TENELLUS som så småningom bildar en tät rotmatta och på så vis binder mindre torvpartiklar. Samtidigt avger ju torven gynnsamma huminsyror som våra malar bara mår bra av! Kanske kan just torven bidra till möjligheten att i sådant akvarium även hålla diskus? Jag har inga erfarenheter på den punkten. Om någon annan har det, så publicera gärna dina erfarenheter i denna tidning! Ett omväxlingsrikt foder med framför allt levandefoder främjar lekvilligheten, i synnerhet hos vildfångade malar. En del arter gillar torrfoder inte så särskilt, men om inte levandefoder- så finns ju djupfryst foder i olika sorter att välja bland. Fråga i din zooaffär, där hjälper de gärna till att välja bland de olika fodersorterna! Så fråga!

Enl. malexperterna Isbrücker&Nijssen i Holland fördelar sig CORYDORAS-arterna grovt i följande grupper och räknar bl.a. dessa arter till resp. grupp:

aeneus-gruppen: C. arcuatus, C.axelrodi, C.bondi med hittills två underarter, C.griseus, C.melini, C.metae, C.panda, C.rabauti och ett antal till.

acutus-grupp: C.blochi, C.stenocephalus, bl.a.

barbatus-grupp: C.barbatus, C.erhardti, C.macropterus, C.nattereri, C.paleatus m.fl

elegans-grupp: C.cf.elegans (i handeln ibland "microps"!), C.napoensis, C.hastatus, C.pygmaeus.

punctatus-grupp: C.punctatus, C.ambiacus, C.leopardus, C.leucomelas, C.melanistius, C.reticulatus, C.schwartzi, C.surinamensis, C.agassizi, C.osteocaris, C.pulcher, C.trilineatus (i handeln som C. "julii!).

Som ni ser finns det med arter som sällan dyker upp bakom disken i zooaffären, men i alla fall: rätt som det är så utbjuds de. Ingen som vet i förväg. Vad t.ex. C. BARBATUS beträffar
importeras den då och då, den blir ca. 8 cm stor och hör tillsammans med C.OCTOCIRRUS från Surinamflodsystemet och C.STENOCEPHALUS till de större arterna. I mitt tycke avviker C.BARBATUS i och med storleken från CORYDORAS-mallen, i mitt "störde" de liksom
CORYDORAS-helhetsintrycket, men detta är förstås en smaksak. C.BARBATUS kommer från provinsen Sao Paulo i Brasilien, en art som f.ö. gärna simmar i det fria vattnet och inte hela tiden ligger på bottnen och "trycker". Tillsammans med den lilla C.PYGMAEUS simmar de på "samma ställe" och tycks då stå stilla i vattnet, kul att se! C.HABROSUS å andra sidan uppehåller sig nästan alltid på bottnen. Både pygmaeus och habrosus lämpar sig också för små akvarier, det rör sig ju om små fiskar, men de är i mitt tycke roligare att se i ett stort stim i ett större akvarium, gärna tillsammans med andra fiskar såsom de olika NANNOSTOMUS-arterna. CORYDORAS ELEGANS mår särskilt väl i dämpad belysning.

Många arter, bland dem C.ambiacus, C.LEUCOMELAS, C.cf.NANUS vill gärna dra sig till baka till ett lugnt ställe, åtminstone då och då. På typusfyndorten för C.PUNCTATUS fastställde man ett vattendjup på 90 cm, ett dGH-värde på mindre än 20! Mjukt vatten med andra ord.

Enligt de båda ovannämnda Nijssen&Isbrücker spelar de typiska stora runda fläckar i ryggfenan och de talrika punkter på kroppen och huvudet samt ränderna i Corydoras barbatus stjärtfenan en roll vid stimbildningen. Denna roll blir ännu tydligare om man jämför färgmönstret hos C. PUNCTATUS med andra arter, så t.ex. C.AENEUS, C.BOESEMANI, C.NANUS och C.OTOCIRRUS, som finns samtidigt. Pigmenteringen bör vi även i akvariet ta hänsyn till: de tydligt mörkt pigmenetrade arter bör vi hålla i akvarier med blandbotten av mörk och ljus sand. I akvariet kan man se att dessa arters grundfärg på ljus botten skiljer sig från den på mörkbotten, betraktat under en längre tidsperiod.

CORYDORAS SCHWARTI skiljdes för ett tag sedan från C.SURINAMENSIS och den tidigare underarten (C.SCHWARTZI SURINAMENSIS) och den nya arten känner man igen på den större fläcken på och direkt under ryggfenan. Det finns ett enda, från naturen känd korsningsexemplar av C.SURINAMENSIS och C.BONDI COPPENAMENSIS, men det visar ändå på det nära släktskapet.

Att CORYDORAS-arter skulle vara "hårda" när det gäller temperaturer är en generalisation som inte stämmer helt och hållet, och som går tillbaka på erfarenheter med C.PALEATUS, som ju förvisso är en härdig art, men det gäller som sagt inte för alla arter, som det ju finns tillräckligt många av för att tillfredsställa våra önskemål. Har man flera olika arter I sitt akvarium tycker jag bör man gå den "gyllene med medelvägen" och hålla sig till en temperatur som ligger vid 24 till 26° C, då gör man inte fel.

På de tyska och engelska språken finns en hel del litteratur, hand- såväl som bilderböcker, där man mera ingående kan läsa om pansarmalar, dels i vetenskapliga termer
men även förståeligt för nybörjare. I Skandinavien finns även en "malförening" som specialiserad sig på -som namnet antyder- just malar. Jag tycker den intresserade bör ta kontakt med dem. Böcker kan beställas i bokhandel, rekommenderar eder tillgivne undert. KALLE

© Denna artikel publicerades i HAFkvaristen nr1 årgång 21 januari 1996. Återutgiven på Bollmora Akvarieklubbs hemsida februari 2006 med tillstånd av författaren Karl Stabén.