Praktbotia (Chromobotia macracanthus)

Praktbotian är en av de populäraste akvariefiskarna och har sedan länge hållits i akvarium, men faktiskt vet vi förvånansvärt lite om den och dess biologi. Det är främst fortplantningen som är höljd i dunkel. Jag tänkte gå igenom lite av vad man faktiskt vet om dessa fiskar och kanske ha ihjäl en eller ett par “myter”. Avslutningsvis tänkte jag berätta lite om mina tankar och funderingar om hur man skulle kunna göra för att äntligen lösa gåtan om hur man får dom att leka i akvarium.

 

c macracanthus 02
Praktbotia, Chromobotia macracanthus.

Allmänt:
Praktbotian kommer från Indonesien och finns på Borneo (Kalimantan) och Sumatra. Den lever i floderna under större delen av året utom under den årliga lekvandringen då de lekmogna fiskarna går upp i mindre vattendrag för att fortplanta sig. Den är bottenlevande i större grupper eller stim. Uppgifter om max. storlek varierar, upp till 40-50 cm. nämns ibland. Detta måste betecknas som mycket ovanligt även i naturen och en mer normal vuxenstorlek är nog 15-20 cm. Det finns åldersuppgifter på över 20 år.
Praktbotian tillhör familjen Cobitidae, nissögefiskar, ordningen är Cypriniformes, karpliknande fiskar. Det främsta kännetecknet för familjen är en tagg under ögat som kan fällas ut som försvar. Praktbotians vetenskapliga artnamn macracanthus betyder just “stor tagg”. Även om denna tagg inte är giftig, så gör det ordentligt ont att sticka sig på den, tro mig! En varning också när man ska fånga botior, taggarna fastnar lätt i håven, vilket i värsta fall kan leda till onödiga skador på fisken. Fjällen hos praktbotian är små och kan vara svåra att se, vilket gjort att en del akvarister kallar fisken för “fjällös”, vilket alltså är fel. Däremot så saknas fjäll på huvudet. Botior har fyra par skäggtömmar. Färg och kroppsform framgår av bilderna.

indonesien2004-01
Här lever praktbotian! Fiskeredskapet på bilden är till för att fånga matfisk, inte praktbotior. Foto: Mikael Håkansson.

 

De allra flesta praktbotior som finns i handeln är vildfångade, det exporteras runt 20 miljoner praktbotior varje år från Indonesien. En viss odling sker i främst Thailand med hjälp av hormoner för att stimulera leken. Odlade praktbotior blir ganska dyra i jämförelse, och kan än så länge inte konkurrera gentemot vildfångade. Uppgifter finns om att det även har lyckats med hormoninducerad odling i t.ex.Tjeckien, Ryssland och i Florida, men det är svårt att få sådana påståenden ordentligt bekräftade. En ökad odling av praktbotior är naturligtvis önskvärd. Även om arten generellt inte är hotad på grund av vildfångsten, så finns det rapporter från vissa områden, främst på Sumatra, om att bestånden minskar lokalt. Indonesien har infört ett förbud mot att ta upp praktbotior större än 15 cm. för export, detta för att skydda lekmogna djur. Även om vildfångsten kan vara ett hot mot vissa bestånd, så är frågan om vildfångst eller inte av praktbotior trots det inte så enkel, eftersom den är ett viktigt ekonomiskt tillskott för de fattiga familjer som har fisket av den som en del av sitt levebröd.

Fångsten på Borneo sker enligt uppgift till större delen från slutet av mars till början av juli när vattnet sjunker efter regnperioden som infaller i december till februari. Vissa år kan ungdjur fångas också under själva regnperioden i januari-februari. På Sumatra är tydligen högsäsongen tidigare, november till januari. Förr om åren så blev det ofta brist på praktbotior i handeln under höst och vinter innan fångsten kom igång, men nu har man börjat med att spara fiskar i sump, och på större orter med riktiga akvariefiskfångstanläggningar, i gjutna kar för att tillgodose efterfrågan året om. Dessutom ger det en ekonomisk vinst, eftersom fiskarna växer under tiden och man får mer betalt för större exemplar.
Fångstmetoden är intressant. Man tar bamburör på en längd upp till två meter och gör en liten öppning i varje segment av bambun. Sedan lägger man ner bamburöret i vattnet, och botiorna gömmer sig i hålen. När man sedan lyfter upp och öppnar bambun så kan man lätt skaka ur fiskarna försiktigt. Metoden kan varieras något på olika platser, men principen är densamma.

indonesien2004-02
Bamburör som hänger från träden längs en flod på Sumatra. Förutom praktbotior, som mest fångas under högsäsongen november till januari, fångas mycket malar, t.ex. Chaca bankanensis (se bild nedan) i de här rören. Foto: Mikael Håkansson.

 

chaca bankanensis

Mikael Håkansson som besökte Jambi på Sumatra nyligen för att studera akvariefiskfångsten där, berättar om att man hänger bambun fritt i vattnet, antingen från träd vid floden eller med en stock som flöte. Den senare metoden används mest vid den riktiga praktbotiasäsongen, bambun som hänger från träden används året om. Själva bambun huggs ner i tvåmeterslängder ungefär, och måste sedan torka i två månader, något ämne eller någon lukt i bambun gör tydligen att fiskarna inte går in i färsk bambu.

De fiskar som fångas för akvariebruk är från två till sju-åtta cm. Naturligtvis så får man större praktbotior med andra fångstmetoder som nät och liknande, men då används de som mat av lokalbefolkningen. Praktbotian har ingen större betydelse som matfisk även om den används när man får den, det är andra större fiskarter som det fiskas efter för det ändamålet.

Mikael berättade också att när högsäsongen börjar för praktbotiafångsten så är det rena folkfesten, alla vill vara med. Han fick berättat för sig att: “gamla tanter som knappt kan gå, piggnar plötsligt till och sitter i båtarna för att vara med och vittja bambufällorna.”

indonesien2004-03
Här vittjas en bambufälla. Foto: Mikael Håkansson

Beteende:
Praktbotior brukar betecknas som stimfiskar, men jag skulle nog hellre säga att de lever i grupper. Fiskarna bråkar gärna sinsemellan på ett sätt som “äkta” stimfiskar sällan gör. En definitionsfråga av mer akademiskt intresse kanske. De bör under inga omständigheter hållas ensamma, det kommer att göra fisken blir väldigt osäker, rädd och ibland till och med aggressiv. Grupper på 4-5 stycken eller fler är lämpligt. Jag har läst på flera håll att gamla praktbotior gärna blir aggressiva mot andra fiskarter i akvariet, jag har aldrig märkt några tendenser själv. Jag misstänker att det helt enkelt beror på att botiorna varit ensamma eller i för små grupper.

Praktbotior växer ganska fort som unga, upp till 7-8 cm., sedan avtar tillväxthastigheten markant. Unga praktbotior är livliga och nyfikna fiskar som gärna håller sig längst fram när det är matdags. Min erfarenhet är att äldre fiskar blir mer försiktiga och gärna håller sig gömda om dom kan. Praktbotior kan ibland lägga sig att sova på ett sätt som gör att de ser helt döda ut, ibland ligger de till och med på sidan. När man sedan undersöker saken närmare så simmar fisken iväg som om ingenting har hänt. Praktbotior är för övrigt otroligt snabba när de sätter fart, och väldigt skickliga på att manövrera bland stenarna i strömmande vatten.

c macracanthus 01
Praktbotior bör inte hållas ensamma utan i grupper om minst 4-5 stycken.

 

Det mest kända karaktärsdraget med botior över huvudtaget är väl att de “klickar”. När det gäller smågruff om maten, bästa platsen i hålan och så vidare så ger dom ifrån sig klickljud som är väl hörbara, ibland så kraftiga att man kan tro att det är akvarierutan som spruckit!

Akvariet:

Stor bottenyta är bra. Som andra bottenlevande fiskar har botior har inget behov av höga akvarier. Lämpligt bottenmaterial är vanligt akvariegrus med större och mindre stenar och rötter för att efterlikna den naturliga miljön.

Man kan försöka med växter, men man får räkna med ett visst svinn eftersom Praktbotior gärna äter av växtligheten, svärdsplantor och olika Hygrophila-arter är t.ex. väldigt gott om man frågar en praktbotia. Javaormbunkar och Anubias klarar sig bättre, liksom t.ex.vallisneria.
Akvariestorleken måste naturligtvis anpassas efter fiskarnas storlek, jag tänker inte ge några mått eller pekpinnar i det fallet, sunt förnuft får råda. Ju större ju bättre gäller även här, som i de flesta fall när det gäller akvarier.

Gömställen i form av hålor och grottor är bra, fiskarna gillar att ligga i en grotta och titta ut för att se vad som händer. De ligger gärna tätt ihop, så hålorna bör ha plats för hela gruppen samtidigt. I mitt tycke så är det snyggast om man bygger hålorna med lite större rundade stenar och rötter för att efterlikna naturen där praktbotiorna lever, men för fiskarna så spelar det nog ingen större roll vilket material man använder. Jag har sett både tegelrör och avloppsrör av grå plast användas, vilket fiskarna med förtjusning höll till i.

Ihåliga rötter kan ställa till problem. Jag hade en sådan där en av mina fiskar bestämde sig för att bo. Att få ut den var stört omöjligt, så jag fick vänta med den planerade omflyttningen till dess att den beslutade att komma ut själv efter en vecka.
Vattencirkulation och filtrering får gärna vara lite högre än i ett standardakvarium för att säkerställa en god syresättning, någon jättestark fors som i ett strömakvarium är däremot inte nödvändigt.

Praktbotior ställer inga krav på några extrema vattenvärden, normala pH och KH-värden går alldeles utmärkt. Däremot ska man vara försiktig med kraftiga vattenbyten, dessa fiskar är känsliga för hastiga förändringar av vattenkvaliten. Täta, små vattenbyten är det bästa. Jag vill rekommendera vattenbyte minst en gång varannan vecka, gärna betydligt oftare.
Temperaturen rekommenderas ofta ligga mellan 25-30 grader, ganska varmt alltså. Mina fiskar verkar föredra 26-28 grader. Även om de klarar högre temperaturer, så verkar de inte riktigt tycka att det är trivsamt.

yasuhikotakia modesta
Den blågröna botian heter nu Yasuhikotakia modesta. Macracanthus!

Man ser ibland formen macracantha på artepitetet istället för macracanthus. Enligt Sven Kullander på Naturhistoriska riksmuséet är det ingen tvekan om att macracanthus är det rätta:
“Macracanthus är i det här fallet ett substantiv (stor tagg), så det ändras inte gentemot släktesnamnet. Beskrevs av Bleeker som Cobitis macracanthus. Eftersom Cobitis är feminint borde han ha använt “macracantha” om han avsett att “macracanthus” skulle behandlas som adjektiv (stortaggig).”
Ett stort tack till Sven för den förklaringen, som får sätta punkt för den diskussionen!

c macracanthus 03
Artnamnet macracanthus betyder “stor tagg”, och syftar på Praktbotians utfällbara tagg under ögat.

Foder:
Det är nästan lättare att räkna upp vad praktbotior inte kan få i sig, än vad de äter. Det här är riktiga allätare, (omnivorer). De har t.ex. ett rykte om sig att kunna rensa vilket akvarium som helst från snäckor, vilket stämmer nästan helt. Att jag skriver nästan beror på att jag har märkt att de inte tar s.k. malajiska sandsnäckor, vilka känns igen på det toppiga spiralformade skalet. Dessa snäckor har ett lock som de kan stänga igen för skalets öppning, vilket tydligen blir en för hård nöt för botiorna att knäcka.

Eftersom det rör sig om en bottenlevande allätande fisk så kan man räkna med att de äter de djur som finns i och på botten där de lever. Förutom snäckor också kräftdjur, maskar och larver av olika slag, t.ex. chironomider, röda mygglarver, lär ingå som en stor del av den naturliga dieten.Det brukar finnas gott om små räkor i tropiska sötvatten, så det är förmodligen även det en viktigt födoämne, liksom vegetabilier av olika slag.

Alltså så kan man mata de här fiskarna med precis allt i foderväg. Flingfoder, levande och frysta foderdjur som mygglarver, mysis, dafnier, tubifex o.s.v. Daggmask är smaskens, men måste delas i lämpliga bitar först, vilket en del kan tycka tar emot. Räkmix, algtabletter, fiskbullar, pellets av olika slag som lax-, diskus- och guldfiskpellets fungerar. Brysselkål och skivor av squash och gurka brukar också gå åt, ska förvällas först. Det bästa är naturligtvis att mata med foder som sjunker, men om det kniper så kan de gå upp i akvariet och till och med äta “ryggsimmande” längs ytan. En blandad och varierad kost är antagligen bäst.

bloodworms
Röda mygglarver är en av praktbotians favoriträtter. En varning bara, det är inte ovanligt att man kan vara allergisk mot dessa, så om man känner minsta besvär, t.ex. kliande ögon eller utslag på huden, så bör man nog undvika att använda detta foder.

Friska praktbotior äter gärna ofta och mycket, vilket är förklaringen till att de behöver en god filtrering. Deras glupska aptit gör att det är lätt att frestas att övermata, vilket snabbt kan förstöra vattnet. Mata hellre lite men flera gånger om dagen för att få fiskarna att inte lämna så mycket foderrester. Speciellt när man matar med räkmix och fodertabletter så kan det bli ganska kladdigt, praktbotior har inte speciellt gott bordskick.
Ibland så kan botior drabbas av s.k. “feeding frenzy”, vilket innebär att de helt hysteriskt kastar sig på maten under ett intensivt klickande. Även om de är matglada fiskar också i vanliga fall, så är det här något helt annat, det ser ut som de aldrig fått mat tidigare. Hos mig uppträder detta fenomen ofta på vårkanten i mars-maj, och möjligen kan detta ha något samband med årstidsväxlingarna i deras ursprungsmiljö.

clicking chromobotia
Praktbotior gillar fodertabletter!

Speciella problem:
Det finns ett par saker som man bör hålla ögonen öppna för när det gäller praktbotior. Det vanligaste problemet är nog vita pricksjukan, som dessa fiskar lätt angrips av. Ofta uppträder det när fiskarna hållts för kallt eller på nyinköpta fiskar efter transport. Invanda fiskar som sköts ordentligt upplever jag inte som speciellt mycket känsligare än andra, under de nästan tio år jag har haft praktbotior privat har jag bara haft vita prick en enda gång. Men ha för säkerhets skull alltid en flaska prickmedicin hemma om du skaffar botior, det kan rädda liv. Vita prick är ju lätt att bota, men kan vara katastrofalt om det inte behandlas.

OBS! Följ doseringsanvisningarna noga för alla mediciner, på vissa preparat rekommenderas endast halv dos för just botior, eftersom de kan vara känsliga för vissa ingredienser, främst kopparföreningar.

Avmagring, eller “skinny disease” som det kallas på engelska, är också ganska vanligt på praktbotior. Typiska symptom är avmagring och uppträdande av s.k. “knivrygg”, även fast fisken uppträder och äter som vanligt. Det här är en mer svårbehandlad sjukdom, som kommer sig av parasiterande organismer (spironucleus) i tarmsystemet av samma typ som anses orsaka den s.k. “diskussjukan”. Jag har lyckats att häva denna sjukdom på nyimprorterade fiskar med medicinen Spirohexol från JBL, som är i tablettform. Jag har tagit en tablett och krossat för att sedan lösa den i så lite vatten som möjligt. Sedan har jag använt diskusgranulat som har fått dra i lösningen. Det blir till en tjock gröt efter en stund när fodret sugit åt sig vätskan. Detta har jag sedan matat de sjuka fiskarna med. Efter en vecka så verkar det som om sjukdomen är borta. Mata inte med något annat foder under den här tiden för att få största möjliga effekt. Flagyl ska också hjälpa mot den här sjukdomen, men det är receptbelagt och kan kanske vara lite knepigare att få tag i.

Utöver detta så är inte praktbotior mer känsliga än andra, och ovanstående sjukdomar uppträder mest hos fiskar som har blivit stressade i samband med transporter eller utsatts för andra stressfaktorer som för kallt vatten eller dålig akvariemiljö på annat sätt. Köp inte fiskar som ser utmärglade ut! Välskötta fiskar blir sällan sjuka. För att citera Elisabeth Hallberg; “Det bästa sättet att undvika sjukdomar på, är att hålla fiskarna friska!”

Odling:
Det finns få fenomen i akvariehobbyn som är föremål för så mycket rykten och spekulationer som odling av praktbotior. Ibland dyker det upp artiklar eller berättelser om att någon har “hittat” yngel i sitt akvarium, men några bilder eller andra bevis för att det verkligen har hänt har så vitt jag vet aldrig presenterats. Därmed inte sagt att alla sådana rapporter är påhittade, men lite tvivlande bör man nog vara ibland. Men det finns en del gemensamma drag i dessa berättelser som man inte kan bortse ifrån. Ofta berättas om “bortglömda” akvarier där det helt plötsligt dyker upp yngel. Om detta är sant, så kan det tyda på att fiskarna inte behöver så väldigt strömt vatten vid själva leken. Mot detta talar andra erfarenheter, se nedan. Tyvärr får man väl säga, det vore enklare om man kunde hitta något entydigt “recept” på hur man bör göra.
Jag har själv hållt på med praktbotior i runt tio år nu, och särskilt intensivt de senaste fyra-fem åren. Jag har provat en mängd olika sätt för att locka mina praktbotior till lek, men utan framgång än så länge. En del saker har jag dock kommit fram till, och för att möjligen kunna inspirera fler till att försöka lösa gåtan med dessa härliga fiskar så tänkte jag redovisa en del av mina rön och tankar här.

Först och främst, om man läser artiklar i böcker och tidskrifter och i olika forum på internet så ser man ofta påståenden om att praktbotior måste vara väldigt gamla och väldigt stora, upp mot 30 cm, för att bli lekmogna. Hur man överhuvudtaget kan sprida sådan information när det gäller en art som vi vet så lite om kan man fundera över. Det är hur som helst, har jag kunnat konstatera, inte sant! Enligt en fiskeriundersökning i naturreservatet Danau Sentarum Wildlife Reserve, så stannar fiskar under 8-10 cm. kvar på de vanliga fångstplatserna under regnperioden, resten vandrar alltså. Med tanke på tillväxthastigheten kan man dra slutsatsen att praktbotior lekvandrar från andra eller möjligen tredje året.
Genom en olycka (som orsakades av min då 1,5 årige son och ett par utdragna kontakter till filtret) med mitt botiaakvarium, så dog ett par av mina då största exemplar. Eftersom jag är en nyfiken typ, och en av de döda fiskarna såg ganska rund ut, så öppnade jag den. Till min förvåning så var den full med rom! Fiskarna ligger nu i sprit på Naturhistoriska rikssmuseet i Stockholm om någon vill kontrollera storleken på dom, annars kan man titta på bilden nedan. Den romstinna honan överst på bilden är runt 10-11 cm SL, kanske 15 cm totallängd, långt från de 30 cm som vissa författare anger. Det behövs alltså inga jättefiskar för att få lekmogna praktbotior, så låt inte det avskräcka dig från att försöka.

c macracanthus 05
Praktbotia med rom! Klicka för större bild. Foto Erik Åhlander, NRM

Vid det mest kontrollerade försöket jag har gjort, och som blev framgångsrikt i den mån att det resulterade i denna lekmogna hona, vilket ju är långt från lek men ändå en bit på väg, började jag med att försöka efterlikna den lite större floden i slutet av torrperioden, för att sedan simulera en “vandring” upp i mer strömt och klart vatten..

Akvariet var på knappt 200 liter och jag hade då ett tiotal botior mellan 8 och 12 cm.. Inredningen bestod av grus och större och mindre stenar. På ena kortsidan på akvariet hade jag en “filterkammare” byggd av en 40 gånger 50 cm stor filtermatta som alltså delade av c.a tjugo cm av akvariets längd. Jag hade en svag vattengenomströmning. (Förhållandevis, en Fluval 4:a, c:a 1000l/h, det blir lite andra proportioner på strömhastigheter när man håller på med sådana fiskar.) Vattnet var vanligt kranvatten, men jag grumlade ner det med lite vanlig lera eftersom tropiska floder vid den här tiden oftast är ganska sunkiga. Jag hade en ganska hög vattentemperatur, upp mot 30 grader.

Efter ett par veckor började jag byta bort det grumliga vattnet, sänkte temperaturen något till c.a 27 grader och ökade vattenhastigheten. När vattnet efter ytterligare ett par veckor började att klarna upp ordentligt, så ökade jag på genomströmningen ytterligare ( nu till fyra stycken pumpar av samma klass) och satte till lite alkottar och torv i filterkammaren för att få ett lite “mysigare” vatten. Jag planterade också ner några fredskallor, ifall fiskarna skulle önska sig lite växtlighet för att leka. Under hela den här processen så matade jag fiskarna som en tok, vilket gjorde att jag fick byta ungefär hälften av vattnet åtminstone två gånger i veckan, kanske mer, utom under den inledande flodperioden då ju vattnet skulle bli lite sämre.

Fiskarna lekte som sagt aldrig, och efter ytterligare en månad så hände olyckan som jag nämnde ovan.
Under arbetet med den här artikeln har jag haft kontakt med en kille som heter Pär-Erik Lingdell som arbetar med strömlevande insekter, och som uppenbarligen är mycket seriös och har stora kunskaper om hur en sådan miljö fungerar och ser ut.. Han berättade att han faktiskt fått yngel av praktbotior för ganska många år sedan, men att han tyvärr inte fick ynglen att överleva. Hans tillvägagångssätt liknade mitt försök, men han hade nog ännu mer strömmande vatten. Framför allt så hade han ett riktigt forsande ställe där vattnet spolade över lite större stenar, och där trodde han att fiskarna hade lekt. Han ändrade också vattenförhållandena snabbare än vad jag gjorde, jag gav ju mina fiskar runt en månad innan de var “uppe i lekbäcken”. Han var mycket kunnig och dessutom trevlig, botiafolk är oftast det, och jag fick flera uppslag genom samtalet med honom.

Av ovanstående förstår du kanske att jag inte gett upp, långt därifrån. Jag har precis satt upp ett nytt akvarium lite större akvarium på 300 liter (sept-04) där nästa lekförsök ska äga rum. Måtten är 120x60x40 cm, alltså en ganska stor bottenyta, men inte så högt. Jag har gjort en filterhörna, ett s.k. “Hamburg-mattfilter”, där det ska få plats några kraftiga filterpumpar, Fluval 4 eller liknande. Jag har bara en igång nu, jag kommer att sätta igång en i taget för att simulera en allt mer starkare vattenströmning. Dessutom har jag ett litet ytterfilter av märket Eheim ecco, mest för att kunna använda torv och liknande på ett kontrollerat sätt. Alla filterinsug sitter för övrigt inne i filterhörnan, tänk hur frustrerande det skulle vara om man verkligen fick en lek och all rom sögs in i ett filterintag!

botiatank02
Filterhörnan. Här kan man trycka in minst fyra kraftiga pumpar om man anstränger sig lite.

 

Jag har en foderautomat som matar med laxpellets och diskusgranulat tre gånger under dagtid. Själv ger jag lite mer “delikatesser” som daggmask eller mygglarver när jag kommer hem på kvällen, oftast två gånger med några timmars mellanrum. Jag satsar på en protein och fettrik kost, jag tror att det kan behövas för eventuell romproduktion. Ljuset går naturligtvis på en timer så det ska passa med mina tider, det tänder runt lunch och släcker strax efter midnatt. På morgonen är jag ändå för trött och för upptagen med dagislämningar och annat för att hinna pyssla med fiskarna.

Inredningen består av grovt grus, en liten rot och några mindre stenar. Jag kommer att fylla på med betydligt mer sten under “vandringen uppför floden”, och på slutet kanske också sänka vattennivån en bit för att få ordentlig fart på vattnet.

Detta lekförsök ska alltså ske enligt samma modell som förra gången är det tänkt, fast med vissa modifieringar. Om till exempel fiskarna inte leker i strömmen, så kan det tänkas att de leker i ett lite lugnare vatten efter forsen. Jag har en trevlig grupp på åtta botior, den största är nog runt 13-14 cm. Lektiden är ju i början av regnperioden, vilken börjar i november-december, så jag har några månader på mig att förbereda akvariet och fiskarna på vad som komma skall. Jag inbillar mig att det är lättare att träffa rätt om man försöker följa fiskarnas naturliga årstidsrytm. Vi får väl se hur det går, om det funkar så lär du få höra det. Annars så kommer jag att ändra på något av förhållandena och försöka igen. Och igen. Och igen.

botiatank01
En bit av min nya praktbotiatank. Inredningen är än så länge ganska sparsam, men kommer att fyllas på under “vägen till lekplatsen”. Vattnet är något brunfärgat av humusämnen från filtertorven.

Nu har jag berättat lite om hur jag tänkt förut och hur jag tänker göra. Vi akvarister är ibland lite väl hemliga med vad vi håller på med, särskilt när det gäller egna små experiment. Var inte det, dina egna erfarenheter kan vara väldigt värdefulla för andra. Även “misslyckanden” lär man sig ju som bekant av. Du kanske tycker att jag är totalt ute och cyklar, och har helt andra tankar och funderingar runt hur man ska få lek av de här härliga fiskarna. Nå, så prova då, du kan ha rätt! Det finns inte många fiskar som är vackrare, trevligare och roligare än praktbotior. Dom förtjänar verkligen fler som på ett seriöst sätt försöker knäcka deras stora gåta!

Stort tack till (i bokstavsordning):
Elisabeth Hallberg, Bollmora akvarieklubb, för idéer och för att ha räddat mig från en del logiska och språkliga kullerbyttor,
Mikael Håkansson, Imazo, för härliga bilder och berättelser från Sumatra,
Sven Kullander, NRM, för ingående förklaringar i systematik och zoologisk nomenklatur (och för en massa annat…),
Pär-Erik Lingdell, Limnodata, för att öppenhjärtligt berättat om sin praktbotialek,
Erik Åhlander, NRM och Bollmora akvarieklubb, för alla diskussioner om både botior och allt möjligt annat fiskigt.
Eva-Lil Åhlander, min fru. För att jag får hålla på med firrarna 24/7…

c macracanthus 07

Referenser på internet:
The fishery of the Danau Sentarum wildlife reserve Richard G. Dudley, 2001. Fiskeriundersökning. Man måste läsa mellan raderna ibland, men mycket värdefull.
Loaches Online Ett måste för den botiaintresserade.
Fishbase Världens alla fiskar. Uppdatering av nya vetenskapliga namn kan ta ett år eller två har det visat sig.
Potential for the Aquarium Fish Trade and Conservation Issues Singapore University, Department of Biological Science, 1998 (förmodligen ett studentarbete, författare saknas. Känns inte riktigt vetenskapligt i alla stycken.)
Naturhistoriska Riksmuséet, ichthyologi Bland annat en ny sökfunktion med bilder, kan vara kul att leta i.
Förutom dessa, så har jag läst allt om nissögefiskar (Cobitidae) och grönlingar (Balitoridae) i alla vetenskapliga arbeten, böcker, tidskrifter och på hemsidor som jag hittat de senaste fem åren.

/Ola
Haninge 2004-09-02, (artikeln kompletterad 2004-09-07)