Lilla flugan som ville ha salt!

HJÄLP! Spring! Rädda sig den som kan! Nu kommer de igen. FORT! Måste ha skydd, men var? Ingenstans är säkert och med deras långa armar når de oss överallt. Så vad gör man? Är det meningen att man bara ska stå där och låta sig överrumplas av nya trender och ”flugor”? Vad händer om man inte vill vara med i denna samhällshysteri som råder för tillfället? Står man där då helt ensam och naken likt en kaktus utan sina taggar? Eller har dessa trender blivit så populära av den anledningen att folk inte kan leva utan dem?
Min historia börjar i självförnekelsestadiet genom att jag anser mig vara en individ med ett ”psyke utöver det vanliga” som knappast låter sig påverkas av omgivningens krav bara för att leva upp till deras förväntningar!

En dag stannade jag, av helt fri vilja, kvar på jobbet bara föra att snacka lite skit med en kollega. (För er som inte vet kan jag berätta att jag har jobbat med min akvariehobby hos en firma som hyr ut akvarier) Den dagen kom det leverans av saltvattensfisk och snart trängdes alla kvarvarande kollegor för att hjälpa till med inkoppningen. Själv stod man bara där, helt oförstående till att dessa vuxna människor som arbetar i branschen kunde bli så galna av att se lite fisk. Jag lutade mig mot väggen och kände hur ljudet av ett gökur dök upp i huvudet på mig, lagom passande till tempot som kollegorna hade när de sprang fram och tillbaka.

– När ska du skaffa salt då? Frågade Jonas mig som också stod lutad mot väggen med armarna i kors bredvid mig.
– Fan, när kom han hit? tänkte jag.
– Ha, Aldrig! Det är bara nördar som håller på med salt! Det är en dålig ursäkt att få prata ett utdöende språk och leka hobbykemist, sa jag.
– Dessutom är det så komplicerat att jag hellre gör något som är mycket lättare, t.ex. sätta mig in i de orange PPM kuvert som dimper ner i brevlådan med jämna mellanrum, fortsatte jag.
– OKAY! OKAY! Jag fattar. Du tycker det är krångligt. Men bara så du vet så är mitt stora mål att jag ska få in dig på salt, sa Jonas.

Fiskarna är ofta otroligt färgglada
Sen gick det ett tag och jag tittade till de nya invånarna på jobbet med jämna mellanrum för att se om de var kvar eller om de hade kommit till nya hem. Jag pratade mycket med den långhåriga eldsjälen nere i butiken och märkte till min förvåning att jag blev mer och mer frågvis. Vändpunkten kom när jag var hemma hos Jim, en ståtlig general med pilotbrillor, som väljer sina ord väl och inte sliter på dem om han så inte måste. Jag stod framför hans saltvatten som var på ca 450 liter och bara beundrade det. Det var som om allt jag hade förnekat så länge kom ikapp mig och jag kände hur jag lät mig ryckas med av det rus som for igenom min nu paralyserade kropp.

- Visst är det snyggt? sa Jim som nästan stod axel mot axel mot mig och granskade sitt akvarium.
– Hur fan kom du hit? Tänkte jag. Men jag fick bara fram ett halvt medvetet JA när jag redan återgått till att studera akvariet.

Hur kan hans akvarium vara så fint? Han måste ha ett helt laboratorium någonstans i lägenheten. Men han ser inte ut som en galen kemist och hans personlighet stämmer inte heller överrens med den karaktären. Någonting är fel intalade jag mig rätt fort.

Jag frågade honom hur han sköter sitt saltvatten men fick ett svar som lät:
– Det är inte så svårt. Och det var Jim i ett nötskal. Han får allt att verkar så lätt, stencool lirare som likt en klippa i stormen, oföränderlig och opåverkbar av alla svårigheter som ständigt möter en i vardagens ljus.
Det är nu det största steget i mitt insiktsfulla medvetande tas och jag inser att min kropp sedan en tid lurat mitt medvetande genom att börjar planera för ett saltvattensakvarium hemma. Den dagen var då min kära sambo kom hem och tappade matkassen som hon bar i famnen. Synen som mötte henne när hon var halvvägs in i vardagsrummet var ytterst unik kanske en smula legendarisk.

– Vad gör du?!?, frågade hon och såg ut som hon sett Lucifer i egen hög person.
– Ingenting, svarade jag och hade ingen aning om vad hon menade. (Ännu ett sådant där oförklarligt utbrott från det kvinnliga släktet som man helt enkelt ”bara” ska acceptera även fast det saknas mattematiska formler och beräkningar samt vetenskaplig grund för det, tänkte jag tyst för mig själv). Därefter insåg jag snabbt att det inte skulle räcka åt henne som förklaring. Så jag började se mig omkring efter något som kunde rädda mig ur situationen. Jag upptäckte till min förvåning att ena väggen och golvet framför mig var fritt från småsaker, som vanligtvis brukade stå där. Jag upptäckte även att jag höll en pinne med några fransar längst ned i ena handen och i den andra en hink, med tallbarrsluktande skurvatten.

– Vad fan har hänt här?!? undrade jag.
– Det undrar jag också! sa Sanna.
Jag kunde se att dammsugaren och soppskyffeln låg slängda bakom mig. Har jag städad? Varför?, tänkte jag och såg på det rena utrymmet framför mig. Det mätte ungefär 130x60x150 (Lxbxh). Här skulle passa perfekt med ett saltvatten på aluminiumställning insåg jag nu. Efter lite kompromissande så åkte en ställning med 3 akvarium ut ur lägenheten och där stod ett sprillans nytt akvarium (120x60x45 ca 320L med sump) som skulle bli mitt allra första saltvattensakvarium!

Det är många tankar som far genom huvudet gällande teknik och utrustning. Jag hade ju redan bestämt mig i förväg för att jag skulle ha ett öppet akvarium som är relativt lågt men djupare än vanligt. Jag utgick ifrån att jag ville ha det så lättskött som möjligt och det inkluderar att slippa skrapa alger på bakrutan. Lösningen blev att med Jonas hjälp såga till slimlineplattor (tunna plattor med bergsformation) och fästa dem mot bakrutan. Dessutom har jag all teknik i sumpen förutom två cirkulationspumpar.

Här ser ni hur mitt öppna akvarium ser ut.
När all levandesten, sand, pump och skummare var installerad började den eviga väntan med att bara låta burken ”stå och gå” så stenen skulle få en chans att göra jobbet. Planen var att låta den gå i minst 3 månader innan jag tillsatte några individer. Kortfattat kan man säga att planen gick obra, med betoning på stort O. I den långa versionen, med eftertexter och hela köret, gick jag en dag förbi en zoohandlare och fick syn på en vit anemon med lila toppar och tänkte undra om den skulle klara sig i mitt akvarium. Två minuter senare stod jag och tittade på samma anemon. Enda skillnaden var att jag nu stod och tittade på mitt egna akvarium och tänkte, undrar om den klarar sig…? Så här i efterhand kan jag säga att jag inte skulle köpt anemonen. (Men ni vet hur det är när ett barn är inne i en godisbutik med veckopengen i fickan. Eller den tuffa punkaren på 14 år som behöver pengar till sprit och cigg, just när Agda 83 år är ute för att rasta rollatorn med handväska hängande en aning för löst på styret. Man kan bara inte låta bli). Även fast anemonen levde tills för någon vecka sedan innan den fick göra en dubbel mollbergare i pik, rak ner i Larrys burk. Men det var nog stora påfrestningar i början för den med tanke på alla nitrittoppar, men tack vare denitrol som den fick via dropp så klarade den sig.

Under följande månad så belastade jag Jonas med typ 32 000 frågor per dag om allt som rör saltvatten och förundrades över hur även han, fick allt att verka så lätt. Förvisso har han samma temperament som en sengångare. Någon dag senare när jag var ute och installerade akvarium med Jim, började jag styra in vårt samtal på olika saltvattensfiskar. Eftersom det var Jim som körde kunde jag tömma ut ett helt magasin med frågor på honom. Han började berätta om någon blå palettkirurg och jag hade ingen aning om vilken fisk han menade. Allt eftersom samtalet fortsatte om den blåa lilla fisken så klarnade bilden (det var ju Nemos kompis Doris från filmen ”hitta Nemo”).

-Jaså! Du menar DOR…… Stunden som följde hände allt väldigt snabbt. Efter att Jim stampat ner bromsen till poppnitarna i chassit, så kraftigt att lacken nästan flög av lastbilen och jag studsat mellan panelen och nackstödet 7 gånger. Så fortsatte jag meningen ……IS! Samtidigt som jag tog mig för pannan som ömmade rejält, jag vände mig mot Jim och skulle precis fråga vad fan han höll på med. Men jag kan säga att det finns vissa stunder som man inser att det är bättre att vara tyst. Detta var ett sådant solklart fall då jag insåg att mina ben höll på att lämna kroppen, av minen på Jim att döma.
– SÄG INTE DORIS, DEN HETER PARACANTHURUS HEPATUS!!!! röt Jim.
– Okay, visst sa jag. Herregud vilken energiförlust tänkte jag och insåg att han tog åt sig personligen. Men det är först nu jag inser varför han reagerade på detta sätt. Jag har märkt att mina saltvattensfiskar har mycket mer karaktär och egna personligheter än mina fiskar som går i sötvatten. Därför har jag ett helt annat förhållande till saltvattensfiskarna som gör att jag behandlar dem olika gentemot sötvattnet.

En bild på min Premnas Biaculeatus även kallad Sammetsclown
Nu har mitt akvarium varit i gång ca 9 månader och det är först nu jag inser att det är lättare att underhålla ett saltvatten än ett sötvatten. Det var därför som det verkade så lätt för mina vänner, de behöver ju nästan inte göra någonting. Jag har tex under en period inte bytt vatten på 3 månader i min burk, utan bara tillsatt vissa tillbehör och det fungerar för mig. Jag vet att det råder delade teorier om vad man ska göra men jag ser det så här: att det är nytänkande som leder evolutionen vidare. Nu för tiden försöker jag byta 60-120 liter varje eller varannan månad i mån om tid. Men en bra grundregel är att skynda långsamt och successivt belasta ett saltvattensakvarium.
Så här såg det ut i början när några lägre djur och anemonen samt en blåbenad languster fanns i burken.
 
…och så här ser det ut nu!
Eftersom jag har ett saltvattensakvarium nu så kan jag säga att jag inte har något psyke ut över det vanliga, tydligen. Dessutom har jag insett att det är inte nördar som håller på med saltvatten, utan passionerade människor!

Jag har nu delat med mig av min historia om hur mitt saltvatten kom till. Jag vill även passa på att tacka alla som har bidragit med råd och kunskap som jag kunnat värdera och granskat, som utgjort grunden för min utformning av mitt saltvatten. Men framför allt vill jag tacka Jonas som har varit min ”mentor” och gett mig stöd även om han inte trodde att min ide om slimlineplattor som bakgrund skulle bli snyggt. Jag kan meddela att efter vi satte dit dem, ändrade han sig rätt fort angående det.

Lycka till ifall ni skulle vara sugna på att starta upp ett.

Med vänlig hälsning

Göran Bergh 2009